Jag har idag insett att jag nog faktiskt börjat göra saker för min egen skull på riktigt, mer omedvetet. Det har resulterat i att jag känner mig avslappnad, glad och lugn. Nöjd. Jättehärligt är det. Sen har hoppet vaknat på vissa plan igen och det hjälper upp mig lite till. Slutligen har jag beslutat att inte lägga ett enda uns av energi på att försöka vara vän med någon som så uppenbart inte är intresserad av det och inte ens kan se mig utan att fälla en drypande kommentar. Gud så onödigt. Det bästa är att det inte gör mig ledsen längre, det sämsta är att det är komplicerat.

Det där var det kryptiska, hemliga Sara-tänket i detta inlägget. Hur som helst. Haft ytterligare en grym dag med alla goa ungarna, mer samling och egen verksamhet. Varit på en härlig höstpromenad med älskling i kväll, pratat mycket drömmar, hopp och planer, kärlek. Pratat med älskade mamma, gjort banan-choklad-milkshake på lättmjölk. Idol, popcorn, kramar. Igen. En fin kväll.

Det bästa är att jag mår så här fint trots en sån där jäkla mensvärk som verkar vilja äta upp mig inifrån. Smärta.

The sky is the limit. October. Kom igen nu, nu kör vi!

Barn 1: (i dörren till den nyskapade hemliga klubben) - Nej, du kommer inte in här om du inte kan slå in dörrkoden här. (Pekar på en lapp med ditmålade knappar)
Barn 2: -Åh nej, och jag som glömde kortet i handskfacket!

Barn 1 (till mig, samtidigt som jag knäpper barnets regnjacka) - Min pappa har en stjärt istället för en snopp.
Jag (trött) - Det låter ju lite konstigt.

Barn 1 till barn 2 (ang två andra barn som gärna ville vara med och leka): -Men du, vi kan ju leka riddare då, för då kan dom vara The Poodles!

Som sagt, 5 veckors VFU, det lär bli måååånga såna här citat.