Jääääklar vilken konsert! Vi var ganska deppiga innan, men det gick över. Vädret var inte på vår sida alls, när vi kom in till stan hällregnade det. Vi hade poncho’s, men vad hjälpte det? När vi väl kom fram till Långholmsparken var ben och fötter genomblöta. Bara att ställa sig i regnet och vänta på favoriten. Tre förband och spöregn, spöregn, spöregn. Ville man gå runt bland tälten fick man ta risken för att halka i lervällingen i beräkning. Det var låååånga tre och en halv timmar.

21:00-ish. Tre minuters nedräkning på duken över scenen. 10,9,8,7,6,5,4,3,2,1,0. Winnerbäck entrar scenen och regnet avtar. Okej, kanske avtog det ett par minuter innan, men ändå. Helt sjukt! Dom hade hägnat in ett litet område framför scenen, men vi valde att hålla oss utanför det och stod vid staketet precis utanför det istället, mitt framför Lasse med ett stort folkhav bakom oss. Vi stod dessutom på en plåtgrunka som hörde till staketet, så vi slapp halka runt i leran. Det var två underbara timmar. Han spelade alla de bästa låtarna och man fick hoppa och dansa utan att störas av massa kallt regn.

Lagom till det andra extranumret började det droppa igen och himlen lystes upp av blixtar (dundret hördes inte för musiken :p). När han drog igång sista låten (Jag får liksom ingen ordning, passande nog) öppnade sig himlen fullständigt. Regnet vräkte ner, Lasse skrattade, alla jublade och sträckte upp händerna. Himlen lystes upp av blixtarna och sista minuten av låten även av stora fyrverkerier ovanför scenen. Det finns inga ord för att beskriva känslan av nåt så häftigt. Jag var inte den enda som var lyrisk.