Det är så mycket planer som smids i min hjärna. Kanske för att stryka över alla bekymmer och ignorera tröttheten, men det funkar i alla fall. Det är peppigt.

Min VFU-plats är verkligen underbar. Jag är igång som tusan och kör egna grupper och räknas med av personalen, som en av dom. Dom är underbara. Massor med stöd, nyttiga samtal och samkörda mål med handledaren och hjälp med uppgifter. Fantastico. Känns inte ett dugg jobbigt att gå dit, trots att man blir trött som en gnubebis.

Allt annat kommer igång också. I morgon är det ny månad, oktober. Nya utmaningar. För tusan ;)

Enda molnet idag är att Ville åkt hem till mor och far igen. Bara efter några dagar blir det genast så tomt utan honom att det värker i hjärtat. Ingen goding som kommer och lägger nosen i knät eller ligger och brer ut sig framför badrumsdörren. Saknasaknasakna. Han får snart komma tillbaka hoppas jag. Söker tröst hos min bejbi, blir popcorn, te och Idol nu. Gruff gruff.

Älskade gos-knas-hund.

Barn 1: (i dörren till den nyskapade hemliga klubben) - Nej, du kommer inte in här om du inte kan slå in dörrkoden här. (Pekar på en lapp med ditmålade knappar)
Barn 2: -Åh nej, och jag som glömde kortet i handskfacket!

Barn 1 (till mig, samtidigt som jag knäpper barnets regnjacka) - Min pappa har en stjärt istället för en snopp.
Jag (trött) - Det låter ju lite konstigt.

Veckans tisdagstema är vild och ett par bilder jag tog på Ville häromdagen kunde ju inte vara mer passande. Dock kan jag verkligen inte välja mellan dom, så här kommer båda (och försök att inte låtsas om motljuset och andra skavanker, tack. )

Man saknar ju ord…

Barn 1 till barn 2 (ang två andra barn som gärna ville vara med och leka): -Men du, vi kan ju leka riddare då, för då kan dom vara The Poodles!

Som sagt, 5 veckors VFU, det lär bli måååånga såna här citat.