sara i nötskalet!

Snurrig, tankspridd, förvirrad.  Idag vid lunch fick jag testat att koka kaffe utan filter och kaffepulver. Det blev mest som brunt, varmt vatten. Kl 15 tänkte jag att det vore gott med te till yoghurten före jympan och gjorde i ordning det. Nyss kom jag hem och hittade tekoppen på köksbänken, fortfarande med te-kulan ståendes i den. Det var en kopp extremt starkt, kallt te.

Jag skulle nog behöva ta en paus från mig själv ibland. Det är i alla fall tur att man har lite humor och kan lära sig att leva med sig själv. Det är också tur att man har en sambo som älskar en trots att man hör hemma i sitt nötskal. Fast han får ju trots allt ganska långa pauser från mig på dagarna, han är ju på jobbet större delen av sin vakna tid, så det kanske inte är så konstigt att han lyckas stå ut :p.

Jympan gick i alla fall toppenbra, det är tur att jag har Emma att spela luftgitarr med. Jag stod ett tag bredvid en tjej som kanske var runt 17-18 år som hade stora ärr efter skärsår över hela armarna. Det var rejäla ärr och på både över- och underarmar och jag blev helt ställd och mådde riktigt dåligt. Jag har aldrig sett något sådant eller upplevt något likande på nära håll i mitt liv. Det blev en tankeställare så här på fredagseftermiddagen. Vad tacksam man ska vara för sin trygga uppväxt. Jag skulle kunna bli riktigt djup här, men jag tror att ni är med på vad jag menar, så enough said. Nu ska jag duscha.

(Bild från livsmedelssverige)

Pages:

2 kommentarer till “sara i nötskalet!”

  1. emma skriver:

    Tack för luftgitarrspelandet idag sara!

    Visst blir man berörd när man ser människor som verkar ha mått riktigt dåligt.. men som du säger man får vara glad över att man själv mår så bra:-) och vi får hoppas och tro att denna tjejen faktiskt mår bra nu. jag vill tro att ärren, just bara är ärr, från en svunnen tid och att hon mår bra nu.

    Godnatt på dig grannen!

  2. zill skriver:

    Mmm, har verkligen kommit igång med bloggandet nu, tack vare en kollega som bloggar varje dag :) Och du. Det är okej med tåtrampet. Jag är tillbaka på jobbet och knäet är som om inget har hänt. Fattar ingenting, men glad är jag, för jag vara på mitt underbara (men iblans slitsamma) jobb. Puss!

Lämna en kommentar